Transportlösning för norra Martinique

Presentationen var främst avsedd för den kvinnliga borgmästaren i Le Morne Rouge – Jenny Dulys-Petit – innan den skulle läggas ut på Internet. Innehållet ska betraktas som ett fundament för resten av projektet. Som – nästan – vem som helst kan genomföra i framtiden utan min medverkan. På samma sätt som med ”Ny metod för fördelning av färdtjänstkörningar på taxichaufförer” som finns på min hemsida.

Jag föreslår att projektet genomförs med en projektledare och två projektsekreterare.

Presentation

Jag kom till Martinique och Saint-Pièrre den 30 oktober 2012. Med information från Internet hade jag valt den nordvästra regionen – så långt bort från turisterna som möjligt! Efter 3 dagar i Saint-Pièrre valde jag att söka mig till Le Morne Rouge. Det fanns inga tidtabeller för några bussar, och p.g.a. att det var Alla Helgons-helg var det omöjligt att få tag på en taxi. Den hygglige hotellägaren av Hôtel Villa Saint-Pièrre körde mig till Le Morne Rouge. Dessutom skaffade han mig en fin liten lägenhet som jag kunde flytta in i efter 6 dagars vistelse på Martinique! Paradiset Fond Marie-Reine – ”entre les montagnes”.

Den hårdaste kritiken på Internet mot de allmänna transporterna på Martinique säger att de är ”pittoreska”. Detta är inte sant. De är en fullständig katastrof för hela regionen, och särskilt för ungdomarna som inte kan komma någonstans på helgerna. T.ex. kan de inte se den magnifika 3-dagarskarnevalen i Fort-de-France i februari utan privatchaufför.

De senaste 6 åren har jag arbetat med taxitrafik i Stockholm. Det har varit mycket lärorikt – nu vet jag hur man absolut inte ska göra!

När jag efter några dagar gick mig en promenad i centrala LMR låg plötsligt en vacker, komplett liten ”gare routière” framför ögonen på mig. Jag kunde se på byggnaderna att den måste stått övergiven i minst 30 år. När jag frågade min värd, berättade han att strax före invigningen hade buss- och taxiägarna vägrat deltaga och saboterat hela projektet.

Ovanstående satte i gång den tankeverksamhet som nu mognat fram till mitt förslag till lösning. De politiker som beslutade om bygget av ”la gare” i LMR hade tänkt alldeles rätt! LMR är det naturliga navet för transporterna i regionen. Linjerna: 1) Norra Morne Rouge – Le Carbet via ”la gare” i skytteltrafik. 2) LMR (”la gare”) – Fort de France via Saint-Pièrre. 3) LMR (”la gare”) – Fort de France via Fond Marie-Reine. 4) LMR (la gare) – Basse-Pointe, 5) LMR (”la gare”) – La Trinité via Le Lorrain.

Förutom linje 5 finns de övriga transporterna i dag. Men inga tidtabeller och stor osäkerhet när och om man kan komma tillbaka.

 

I Sverige kan en blind höna utan svenskkunskaper ta taxileg. När jag skrev till Vägverkets avdelning för prov svarade de mig inte ens. I Sverige finns det ett 50-tal handikapporganisationer och jag gissar att det är ungefär samma i Frankrike – handikappen är ju desamma. Naturligtvis bör det vara ett krav att de chaufförer som kör färdtjänst har grundläggande kunskaper om de olika typerna av handikapp. Och att svenska taxichaufförer utan utbildning kör dementa är totalt förkastligt.

 

I Sverige fokuserar förarutbildningen på lokalkännedom. Det är helt onödigt – den kommer efterhand. Det räcker med att kunna huvudstråken som inte är särskilt många varken i Stockholm eller på Martinique. Man ska kunna använda taxikartan och kunna göra vägval (Här på lilla Martinique finns inte särskilt många alternativ!).

Förutom utbildning i olika handikapp ska förarutbildningen innehålla utbildning i ”första hjälpen”. Vidareutbildning i att använda en defibrillator och körning av dementa ska alltid finnas tillgänglig.

De svenska trafikledarna är typiskt unga kvinnor och någon enstaka man – taxichaufförerna är typiskt män med utländsk bakgrund, äldre svenska män och någon enstaka kvinna. På de flesta centraler träffar aldrig trafikledarna någon chaufför, och de har mycket dåliga kunskaper om verkligheten ute på fältet. Chaufförernas uppträdande är reglerat in i minsta detalj, och trafikledarna behandlar dem som djur. När jag erbjöd mig att producera en skriftlig instruktion till trafikledarna ville man inte ha den. Orsaken är enkel – det är svårare att bryta mot reglerna om de finns på skrift. ”Utbildningen” av trafikledare är i det närmaste obefintlig.

Det är egentligen inte någons ”fel” utan en ohälsosam kultur som cementerats genom årtionden. Det är en fördel nu på Martinique att här finns ingenting! I Sverige, och i många andra länder, hade mitt förslag varit ogenomförbart.

Grundidén är att samtliga fordon – bussar, taxi, färdtjänst, ambulanser, polisbilar, skolskjutsar etc. – ska koordineras under ett och samma tak och med samma kommunikationsutrustning. Det finns många olika kommunikationssystem som fungerar likartat – det viktiga är att alla fordon har samma kommunikationsutrustning.

Ett exempel: Om jag vill skicka efter en ambulans på Martinique i dag måste jag först leta upp en telefonkatalog. Antag att det händer en svår olycka med personskador framför ögonen på mig i Fond Marie-Reine där folk kör som galningar. Då ska jag kunna ta upp min mobil och ringa motsvarande 112. Jag uppger platsen för olyckan för trafikledaren. Denne lokaliserar platsen på datorn och trycker på en knapp. Han/hon får då upp närmaste ambulans och polisbil – inte i km utan i tid – och skickar köruppdraget och mitt mobilnummer till bilarna. Inom 30 sekunder är båda bilarna på väg mot olycksplatsen. Efter 40 sekunder blir jag uppringd av ambulanspersonalen och svarar på deras frågor. Därefter blir jag uppringd från polisbilen – de har andra typer av frågor. Eftersom bilarna har samma kommunikationssystem kan de kommunicera med varandra obehindrat.

Denna snabbhet skulle kunna rädda riktigt många martinikanska liv i framtiden.

Centrumet kan med fördel ligga några kilometer utanför LMR på en tomt som inte är attraktiv för andra ändamål. Därifrån skickas bussarna in till ”la gare” kanske 20 minuter före avgångstid.

Centrum för hälsa och utbildning. Här ska finnas en träningslokal och kunskaper om näringslära m.m. Naturligtvis ska utbildningen av chaufförer och trafikledare försiggå här. Men här ska även finnas möjligheter till modern vidareutbildning av vad slag det vara månde. Och naturligtvis obegränsad och gratis tillgång till Internet. Såväl chaufförer som trafikledare har tillgång till faciliteterna.

Det måste tas fram en gatukarta för Martinique. En sådan skulle alla på ön ha glädje av. Men det är inga problem – bara att kopiera upplägget för Stockholms utmärkta taxikarta. Med samma kartskala 1:10 000 blir den på ungefär 200 sidor. Projektkostnaden är 0 kr. Det finns förlag på Martinique som vill tjäna pengar.

Samtliga trafikledare ska också arbeta regelbundet som chaufförer. Dvs. för att kunna bli trafikledare måste man först ha varit chaufför. Så är det inte i Sverige! För att kunna bli VD för centrumet måste man ha en bakgrund som trafikledare. Så är det inte i Sverige! Språken för trafikledarna är franska och créole, men det kommer också att behövas trafikledare som talar engelska.

 

I det gemensamma caféet ska chaufförerna kunna följa trafikledarnas arbete – givetvis på ett sätt som inte stör deras arbete.

När jag kom till Martinique upptäckte jag snart att inte ett enda fordon på ön kör på biogas. När jag gjorde en sökning på ”biogas, martinique” hittade jag en modern biogasanläggning i Le Robert på ostkusten. Deras biogas innehåller bara 57 % metan, men uppgradering till fordonsbränsle är en känd och beprövad teknik. Naturligtvis är biogas framtidens fordonsbränsle för Martinique när resurserna finns här i överflöd. Med en politik att alla nyanskaffade fordon – de som koordineras av centrumet – ska köras på biogas skulle alla bensindrivna fordon kunna vara borta inom en 10-årsperiod. Eftersom avstånden här är så små räcker det med en tankstation på centrumet till att börja med.

Jag har kontaktat professor Börje Johansson på ”Jönköping International Business School” i Sverige och bett honom att i grova drag beskriva de ekonomiska konsekvenserna av ett fungerande transportsystem i en region som norra Martinique jämfört med hur det är idag. Prof. Johansson har skrivit ett stort antal rapporter om transporternas påverkan på regionala ekonomier. Forskningsresultaten är tillämpbara överallt i världen.

Mitt förslag är att man delar upp projektet i delar. Del 1: Projektledaren och projektsekreterarna kontaktar polisen, ambulanscentralen, skolchefen, färdtjänsten, facket m.fl. för att få en så bred uppslutning som möjligt kring projektet. Det kommer att göras skriftliga rapporter från mötena. Projektledaren gör en projektplan och en ”cirkabudget” för resten av delprojekten. Upprustningen av ”la gare” blir inte särskilt dyr.

Det är omöjligt att bedöma transportbehovet i förväg. Att det kommer att öka är givet, men hur mycket och hur snabbt går inte att gissa sig till. Man måste vara ytterst uppmärksam i början av genomförandet – faktiskt hela tiden eftersom behoven aldrig kommer att vara konstanta.

När alla kontakterna tagits följer en presentation för allmänheten på kommunhuset i Le Morne Rouge (Hôtel de Ville).